Sanning 8: Ett ögonblick!
Det allra största och underbaraste ögonblick en människa kan uppleva måste vara att få barn. Enligt min åsikt finns det inget större. Det är verkligen en kärlek och känsla som jag inte trodde fanns. Kärleken till ens barn är verkligen den största man kan ha.
Jag var faktiskt aldrig riktigt orolig inför min förlossning, men självklart hade man sina funderingar om hur det skulle vara och kännas. Tänkte berätta lite om dem bästa men ändå jobbigaste 48 timmarna i mitt liv.
Det var en måndag kväll runt sex tiden som jag började känna av lätta värkar, trodde inte att det var nåt speciellt med just dessa värkar så la mig bara ner för att vila å se om dem gick över. Tog väl ca 2 timmar innan jag förstod att det är nog början på värkarbetet. Ringde förlossnings avdelning för att höra vad dem ansåg att jag skulle göra eftersom jag hade fått diagnosen havandeskaps förgiftning 1 månad tidigare och var tvungen att lämna blodprov och lyssna på barnets hjärtljud dagligen så ville dem att jag skulle ringa så fort jag trodde nåt var påväg att hända.
Dem bad mig att bara försöka vila så mycket som möjligt och komma in som planerat klockan 07:00 på tisdagmorgonen om värkarna inte blev ännu starkare å intensivare. Den natten sov jag inte en blund, hann liksom inte somna emellan värkarna och dem var för smärtfulla för att sova igenom. Klockan 07:00 befann jag mig på sjukhuset och dem undersökte mig och konstaterade att det var dags för mig att förflyttas till ett förlossningsrum. Från klockan 12:00 på tisdag förmiddagen låg jag i mitt förlossningsrum och värkarna blev allt starkare.
Fram på eftermiddagen blev dem så smärtfulla att jag tog hjälp av lustgasen för att ta mig igenom vissa värkar. Sen fick jag även epiudral insatt, men minns knappt nåt av när dem satte in nålen i ryggen på mig. Hade hört så mycket historier om hur ont det skulle göra med att få epiudral, men jag kände det knappt pga en stor och smärtasam värk.
När klockan slog 22:25 bad dem mig att börja krysta och jag krystade ca 3-4 krystningar under varje värk. 22:45 tittade min underbara flicka ut.
Måste säga att min förlossning var verkligen rena drömmen, självklart hade jag ont och var trött men tyckte trots allt att allt gick rätt snabbt och smidigt.
Är väldigt tacksam över att jag hade lärt känna nästa alla barnmorskor under den måndaden jag varit där och blivit in och utlagd lite hit å dit pga havendeskaps förgiftningen. Var riktiigt skönt att kunna dem flestas namn och veta hur dem arbetar mm.
Detta är verkligen mitt livs bästa ögonblick och jag hoppas på att få uppleva det åtminstone en gång till.
Jag var faktiskt aldrig riktigt orolig inför min förlossning, men självklart hade man sina funderingar om hur det skulle vara och kännas. Tänkte berätta lite om dem bästa men ändå jobbigaste 48 timmarna i mitt liv.
Det var en måndag kväll runt sex tiden som jag började känna av lätta värkar, trodde inte att det var nåt speciellt med just dessa värkar så la mig bara ner för att vila å se om dem gick över. Tog väl ca 2 timmar innan jag förstod att det är nog början på värkarbetet. Ringde förlossnings avdelning för att höra vad dem ansåg att jag skulle göra eftersom jag hade fått diagnosen havandeskaps förgiftning 1 månad tidigare och var tvungen att lämna blodprov och lyssna på barnets hjärtljud dagligen så ville dem att jag skulle ringa så fort jag trodde nåt var påväg att hända.
Dem bad mig att bara försöka vila så mycket som möjligt och komma in som planerat klockan 07:00 på tisdagmorgonen om värkarna inte blev ännu starkare å intensivare. Den natten sov jag inte en blund, hann liksom inte somna emellan värkarna och dem var för smärtfulla för att sova igenom. Klockan 07:00 befann jag mig på sjukhuset och dem undersökte mig och konstaterade att det var dags för mig att förflyttas till ett förlossningsrum. Från klockan 12:00 på tisdag förmiddagen låg jag i mitt förlossningsrum och värkarna blev allt starkare.
Fram på eftermiddagen blev dem så smärtfulla att jag tog hjälp av lustgasen för att ta mig igenom vissa värkar. Sen fick jag även epiudral insatt, men minns knappt nåt av när dem satte in nålen i ryggen på mig. Hade hört så mycket historier om hur ont det skulle göra med att få epiudral, men jag kände det knappt pga en stor och smärtasam värk.
När klockan slog 22:25 bad dem mig att börja krysta och jag krystade ca 3-4 krystningar under varje värk. 22:45 tittade min underbara flicka ut.
Måste säga att min förlossning var verkligen rena drömmen, självklart hade jag ont och var trött men tyckte trots allt att allt gick rätt snabbt och smidigt.
Är väldigt tacksam över att jag hade lärt känna nästa alla barnmorskor under den måndaden jag varit där och blivit in och utlagd lite hit å dit pga havendeskaps förgiftningen. Var riktiigt skönt att kunna dem flestas namn och veta hur dem arbetar mm.
Detta är verkligen mitt livs bästa ögonblick och jag hoppas på att få uppleva det åtminstone en gång till.
Kommentarer
Trackback
